Hem


Om sidan »


Nyhetsbrevet


Kebnekaise »


Kungsleden »


Nordkalottleden


Padjelantaleden


Andra sidor »


Blogg


Bildgalleri


Butiker »


Företag »


Kläder & utrustning »


Kultur »


Mat »


Märken


Tävlingar »


Väder & miljö »


Världen »


Äventyrare »


Äventyr i Kiruna »


Äventyrssporter »


Webbkameror »


Övrigt »


Externa länkar



 





















 
 

 

MediaCreeper

 

Creeper


Klättring

Ävenyrssporter > Klättring

Inom begreppet "klättring" finns det flera olika inriktingar. Här följer några av Svenska  klätterförbundets förklaring av de olika områdena.  

Alpin klättring
I den alpina sporten möter utövarna inte bara de svårigheter som den klättringen innebär utan även de faror som finns i miljön bland höga berg. Alpin klättring görs i olika stilar; både som friklättring och användning av utrustningen för att snabbt ta sig upp och ned.

Isklättring
Omfattar allt från klassiska isväggar, klättring på frusna vattenfall, istappar och nedisad klippa till att ingå i bestigningen av alpina toppar. Utrustningen som krävs för att ta sig uppåt är bland annat stegjärn och isyxor. Isleder kan ibland innehålla klippklättring och kallas då för mixade leder.

Expeditionsklättring
Är bestigningar av riktigt höga berg och svåråtkomliga berg, där det krävs en expedition för att ta sig till – och för att bestiga berget. Olika varianter av expeditionsklättring förekommer. I den ena varianten ska så många expeditionsmedlemmar som möjligt nå en eftertraktad topp i höghöjdsbergsområden via normalleden. De optimerar möjligheterna att lyckas genom en omfattande användning av bärare, fasta rep och syrgastuber. Till skillnad mot detta strävar den extrema expeditionsklättringen mot att tänja på gränserna på svårare vägen utan att använda syrgastuber och fasta rep. I båda varianterna är tidsaspekten den avgörande för att överleva.

Klippklättring/Friklättring
Turer som är mellan en och tre replängder på klippväggar långa kallas för klippklättring och även för friklättring. Med friklättring menas att endast säkringar och rep används som säkerhet, inte som ett hjälpmedel för att ta sig upp. Detta innebär att en bestigning endast räknas om inga säkringar som placerats i klippan har använts som hjälp för att ta sig uppåt vid bestigningen.

Friklättring delas in i ”Traditionell klättring och sportklättring”. Följande element ingår i:

Traditionell klättring:
■ Prestationen bedöms utifrån den stresstålighet som krävs för att klättra en tur.
■ Klättraren ansvarar för placeringen av säkringar eller får klara sig utan dem.
■ Felbedömningar som klättraren gör kan få mycket allvarliga konsekvenser.

Sportklättring:
■ Prestationen bedöms utifrån turens tekniska grad.
■ Rörelsemomentet är det dominerande.
■ Borrbultar innebär perfekta säkringar. Vilket gör klättringen säkrare.


Traditionell och sportklättringens stilar kan användas på såväl klippor som alpina väggar.Mellan de rena versionerna av traditionell- och sportklättring finns det flera blandade former.

Bigwall-/aidklättring
I den här klättersporten som utvecklades i Yosemite Valley (national park med höga granitklippor i USA) bestiger utövarna klippväggar som inte kan friklättras och använder specifikt utvecklad utrustning, där de med utrustningens hjälp kan bestiga klippklätterleder.

Bouldering
Vid bouldering (från engeslkans boulder-klippblock) klättras svåra klippartier nära marken, vanligast utan rep. Den utrustning som tillåts är begränsad till klätterskor, en kritpåse och en \"crash pad\" (landningsmadrass). Bouldering utövas på såväl naturliga klippblock och klippor som på artificiella objekt.

Via Ferrata
Turer som går i brant klippterräng och är utrustade med stålvajrar och metallsteg blir alltmer populära. Ett område som fram tills nu varit förbehållet den tekniska klippklättringen görs tillgänglig genom en noggrann infrastruktur och särskilda säkerhetssystem.